Vem har köpt Jan-Olov Hedström? Den pratglade chefen för myndigheten Bergsstaten, Jan-Olov Hedström med titeln Bergmästare, har i flera sammanhang under den senaste veckan förordat svensk uranbrytning. Förut har han vid offentliga möten lika tvärsäkert sagt att han inte tror att det blir uranbrytning i Sverige. Är det inspiration från Fredrik Reinfeldt eller påtryckningar från annat håll som har fått Hedström att ändra sig? Vid närmare betraktande visar det sig dessutom att Hedströms argumentation i mycket är missvisande eller direkt felaktig. Han har i sina senaste uttalanden anklagat uranbrytningsmotståndarna för ”lurviga och mörka argument” och för att vara okunniga. Men det är precis detta som Hedström själv ägnar sig åt. Hedström hävdar att vi borde bryta uran i Sverige, eftersom vi har kärnkraft och för att bespara andra länder effekterna av uranbrytning. Därmed erkänner han att uranbrytning är farlig för människor och miljö. Företagen som håller på att leta efter uran i Sverige hävdar istället att modern uranbrytning är något helt annat än vad som förekom förr och som det finns många avskräckande exempel på. Hedström framhåller Namibia som exempel på brytningsland som vi inte borde utnyttja. Därifrån kommer en hel del uran till de svenska kärnkraftverken. Men enligt reportage från den stora Rössinggruvan i Namibia är verksamheten där modern och miljösäker. Motsägelserna i argumentationen är minst sagt uppenbara. Ska man tro på Hedström eller prospekteringsföretagen och är uranbrytning farlig eller ofarlig? Hedström hävdar att vi har världens skarpaste miljölagstiftning och att Miljöbalkens regelverk skulle vara något helt nytt sedan det infördes 1 januari 1999. I Hedströms värld står miljölagstiftningen dessutom oinskränkt över allt annat och avgör om en verksamhet får tillstånd eller inte. Han menar att politisk hantering bara skulle leda till osaklig populism. Hans beskrivningar i dessa avseenden ligger mycket långt från verkligheten. Miljöbalkens regelverk skiljer sig inte väsentligt från tidigare miljölagstiftning och precis som i den tidigare lagstiftningen görs avvägningar mellan intressen. Två exempel belyser detta tydligt: Miljödomstolen i Vänersborg avslog 2005 ansökan om verksamheten vid Ringhals kärnkraftverk med hänsyn till miljörisker och resurshantering – Regeringen beviljade tillstånd med motiveringen att samhällsintresset överväger miljöförhållandena. Nyligen fick Nordkalk tillstånd av miljööverdomstolen att bryta kalk i närheten av Bästeträsk på norra Gotland med motivet att intresset att komma åt naturresursen överväger miljöskälen. Risken är givetvis stor att uranbrytning kommer att bli föremål för liknande avvägningar till miljöns nackdel. Enligt Hedströms uppfattning ska frågan om uranbrytning på någon plats endast avgöras genom lagstiftningen, inte i stormöten på torg eller andra känslomässiga yttringar. En sådan uppfattning börjar närma sig demokratiförakt och en böjelse mot auktoritärt styre. Lämna allt besvärligt till experterna och låt för allt i världen inte vanligt folks känsloargument påverka beslutsfattandet! Nog är detta ”lurvig” argumentation om något. Till bilden av Hedströms okunnighet kan läggas hans tvärsäkra påstående om att tillstånd för all kärnteknisk verksamhet avgörs av kommunerna. Uppenbarligen känner han inte till den så kallade vetoventilen för kärnavfallsförvaring, vilken innebär att regeringen kan köra över en nekande kommun. Jan-Olov Hedström har med sina senaste framträdanden effektivt underminerat förtroendet för Bergsstaten som myndighet och sin egen position som Bergmästare. Om ingen annan lyfter ut honom bör han inse själv att det är dags att avgå. Olov Holmstrand Tekn dr Giseberget Falbygdens minsta platåberg