Svenskt uran från Västergötland till de svenska reaktorerna?

Den här överslagsberäkningen visar omfattningen av den alunskifferbrytning som skulle behövas för att förse nuvarande svenska reaktorer med inhemskt uran. Utgångspunkt är förhållandena i området kring Ranstad. Det bör framhållas att alla siffror är avjämnade. Storleksordningarna är dock korrekta och baserade på förhållanden som snarast underskattar brytningsbehovets omfattning.

·         Det nuvarande och prognostiserade behovet av natururan för de svenska reaktorerna anges i OECD/IAEAs sammanställning (ref 9) till 1400-1800 ton/år.

 

·         Alunskiffern i Ranstadsområdet innehåller 0,03% (300 gram/ton) uran. Projekt Ranstad 75 och Mineralprojekt Ranstad (1977) räknade med att kunna utvinna 70% av hela uraninnehållet i skiffern. Det innebär att för varje ton uran måste brytas 4700 ton skiffer. För att få fram 1400-1800 ton natururan krävs brytning av 6,6-8,5 miljoner ton skiffer.

 

·         Den uranrika alunskiffern med uranhalten 300 gram/ton finns i ett 3,6 meter tjockt lager vid Ranstad. Alunskiffern har densiteten (volymvikten) är 2,6 ton/kubikmeter. På varje kvadratmeter finns därför drygt 9 ton skiffer som innehåller 0,003 ton uran, motsvarande 2800 ton/kvadratkilometer. Av detta kan 70% utvinnas, dvs 1960 ton.

 

·         För att utvinna 1400-1800 ton natururan för den svenska kärnkraften krävs alltså brytning av det uranrika alunskifferlagret på 0,7-0,9 kvadratkilometer, dvs nästan en kvadratkilometer per år. Exempelvis kräver då 10 års uranbehov brytning på 7-9 kvadratkilometer och 20 års uranbehov 14-18 kvadratkilometer.

Den enda rimliga metoden att bryta alunskiffern i Ranstadsområdet (och hela Billingen-Falbygden) är dagbrytning av den typ som tillämpades i Ranstad på 1960-talet, så kallad strip-mining. Det innebär att hela landskapet bokstavligen vänds upp och ner på ett sätt som liknar mycket storskalig plöjning.

De bolag som har sökt och söker undersökningstillstånd år 2005-2006 hävdar att det skulle vara möjligt att utvinna uranet ur alunskiffern med olika varianter av så kallad in situ-lakning, dvs lösningsmedel pumpas ner i skiffern och löser ut uranet utan att någon brytning behöver ske. Eftersom alunskiffern i praktiken är vattentät finns inget som talar för att in situ-lakning fungerar. Om metoden mot förmodan skulle fungera blir utvinningsgraden av uran troligen mycket lägre än vid traditionell brytning. Därmed skulle avsevärt större områden behövas för att utvinna motsvarande mängder som vid traditionell dagbrytning.

Undersökningstillstånd för uran i alunskiffer har även sökts och beviljats i Närke och i trakten kring Tåsjö i nordvästra Ångermanland. Uranhalten i närkeskiffern är påtagligt lägre än i Ranstad och i tåsjöskiffern eventuellt något högre, men skillnaderna är inte större än att beräknade områdesbehov för brytning kan bli av samma storleksordning som i Ranstad.